Farfar i ridskolan.

Bland mina upplevelser här i livet har denna syssla varit mig nästan  helt obekant. Eftersom mina dagar numera förflyter tämligen jämt mellan angenäma stadspromenader och shoppingrundor till stadens supermarkets, kan jag numera kalla mig en glad pensionär. Som de allra flesta redan känner till – är jag en farbror med ett stort hästintresse och fallenhet för att bestiga ystra springare i alla möjliga och omöjliga situationer. Från mångårig ridskole-elev till hopptävlingar och ridning av privathästar. Det är slut med det nu. Tyvärr. Det är inte åldern som sätter stopp, det är inte viljan som säger nej. Det är inte ens sunda förnuftet som blånekar. Det är på grund av att min medryttarhäst i somras inte var på humör för en helt vanlig skogstur, som så många gånger tidigare. En olycka var framme och jag förpassades till sjuksängen i fem dagar. Det är läkarna som sätter stopp för vidare äventyrligheter. Min nacke tål inte flera flygfärder från hästryggen. Punkt slut. Därför blev jag innerligt glad åt ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till:

ATT BLI FARFAR I RIDSKOLAN. Eftersom det har att göra med hästar och ungdomar, barn i yngre skolåldern, 6-10 års flickor och pojkar med brinnande intresse för den ädla idrotten hästsport.

Sagt och gjort. Ridklubben Sleipner är nu min tillvaro-bas tre ridlektioner i veckan. Där finns jag tillhands för barnen. Det ger dem en känsla av trygghet. Att känna gemenskap med en lite mera erfaren ryttare. Naturligtvis är själva ridläraren/instruktören än viktigare för eleverna, men att ha en farbror att byta åsikter och frågor med känns kanske ganska bekvämt. I stallet, före ordinarie lektionerna kan vi gemensamt diskutera ryktning, sadelvård, hovkratsning och liknande. Barnen tar verkligen åt sig allt som diskuteras. Det strålar om dem då de t.ex skall berätta om senaste lektion, om just den hästen som blev deras för stunden favorit-ponny. Det är viktigt att barnen får beröm – eller påminnelser om vad som kan göras annorlunda. Många gånger får jag frågan om hjälp med att sadla, med grimman eller med tyglarna som skall vara på ett visst sätt. Justera längden på stigbygellädren ett att dra åt sadelhjorden. En gång minns jag med glädje, då en pojke just hade gjort sin ponny ridklar inför en ridlektion. Jag skulle just gå fram till hans lektionshäst för att kontrollera sadeln då har snabbt kilade fram i spiltan och med bestämt och stolt röst förkunnade. ”KAN SJÄLV”.  Då vid det där bestämda ögonblicket fick jag intrycket att jag varit till hjälp. Åtminstone för just den grabben. Det lyste i ögonen av stolthet. ”jag kan själv”. Det är så trevligt att hjälpa till då man ser resultat. Flickorna är mera förnöjsamma med sin hästhantering. Det tar gärna emot hjälp och anvisningar. Lite genant tycker de väl att det är då en farbror måste hjälpa dem upp i sadeln. Men jag brukar säga, att om några år svingar de sig som vilka cirkusartister som helst upp på hästryggen. Just nu vet jag inte om det är farfar i ridkolan eller ridskoleeleverna som trivs bäst. Det är med välbefinnande som ens pensionärsliv förflyter till belåtenhet. Men tiden går fort, ja den rusar iväg då man har roligt.





Att vara allt i allo i ridskolan innebär ju även motion för kropp och själ. För den fysiska delen mår kroppen bra av få röra på sig. Särskilt då en lektion tar sig uttryck i en ridtur ut i naturen runt området kring Sleipners ridanläggning på Espholm i södra Mariehamn.  Eftersom jag då inte kan använda mig av häst får jag lugnt ta till apostlahästarna, dvs min egna ben. En rask promenad tillsammans med elever och ridskolelärarinnan gör att kroppen får sin beskärda del av behövlig motion.  Även själen finner ro då man med ett leende kan lämna dagens uppgift med tillförsikt, i vetskap om att även idag har man varit till nytta för en liten del av kommande generation. Det sägs ju att på ålderns höst blir man barn på nytt. Ja, men va´ bra. Lika barn leka bäst.

Ha det bra tills nästs.

Jörgen W