En ängel knäböjde vid min sida. En hästmule frustade sin varma andedräkt mot mitt ansikte. Jag låg där på rygg utanför hästhagen. Oförmögen att röra mig. Armarna bortdomnade och benen  totalt förlamade.  Brunte, min käre, lugna medryttarhäst hade av någon okänd anledning bockat och kastat av mig. Vi skulle precis påbörja vår motionrunda i skogen.

Då var olyckan ett faktum. Från att ha varit lycklig ryttare till att ligga orörlig i gräset och känna paniken komma krypande. Nåra sekunder som omvandlar och förändrar ens liv.  Skulle jag bli förlamad nu? Blir jag ett kolli i långvården?  Mödosamt tittar jag på min högra arm, samtidigt tvingar mina hjärna att ge order till musklerna. Småningom kom mina reflexer och rörelseförmåga tillbaka. Jag kunde med svårighet få fram telefonen som hängde runt halsen. Ringa hästägaren som bodde alldeles nära hagen. Hon kunde, trots mina 75 kg tunga kropp, baxa mej in i bilen för att köra till sjukan/akuten. Det är nu fem dagar sedan. Läkare, sköterskor och nattpersonal har skött om mej, på allra bästa sätt. Livlågan  flämtade, men återkommer. Händerna fortfarande nästan obrukbara. Endast högra handens tumme o pekfinger fungerar.Allt övrigt i kroppen har återhämtat sig. Orsak till detta handikap är att vid vurpan landade jag på huvud/axel och skadade kotor i nacken. Där blev nerver i kläm. Nerver som styr händers/fingrars  och armars muskler.
Ängeln som knäböjde vid min sida tyckte förmodligen att än är det inte kört. Gubben skall komma igen. Nu mår jag bra efter omständigheterna. Men med sorg i hjärta och lite gråt i själen måste jag tyvärr ta avsked av allt vad ridning innebär. Min vän, läkare/kirurgen Tora, samtidigt medryttare på ridskolan Sleipner är bestämd: Din nacke tål inte ett enda fall till. Håll dej på marken men fortsätt ditt intresse för/med hästar.
 Tack Tora för ditt råd. Mina - kära vänner,  så får det bli. Jag kommer att sakna känslan att rida barbacka - doften från hästmulen, sågspånsångorna från stallbacken.- aromerna från dynghögen. Svettlukten från min favorithäst på ridskolan. Läderlukten från sadelkammaren - men framför allt: Mina medryttarkompisar från lektionerna, alla de övriga barn och ungdomar jag lärt känna i stallet,  på ridbanor och uteritter.
 Ett stort hjärtligt tack till de trevliga kunniga ridlärare/instruktörer, stallchef, ridskolechef samt alla som har sina fyrfota vänner i stallen på Sleipner. Ni finns alla i mitt minne. Tankar går dagligen till er. Samtidigt har jag en förhoppning att kanske en dag kunna vara behjälplig i framtiden med någon syssla i ridhuset eller stallet.

Vad gäller mitt andra stora intresse - fotografering, kommer jag att fortsätta fånga hästar på bild. Vi har ju så många duktiga ryttare på Åland. Mina planer på att ge ut en fotobok går just nu på sparlåga, men till nästa år skall den förhoppningsvis förverkligas. Ett hundratal bilder finns nu prioriterade och redigering av text knallar nu på i maklig takt.
Detta är inget avsked. Det är ett konstaterande. Ett besked att nu har gubben ändrat livsstil. Men jag hoppas att vi ses igen i hästsammanhang. På travbanan, på stallbacken, på ridhusläktaren eller kanske i fikarummet café "Stallet" på

Ridskolan Sleipner. Där träffar man kanske Mia, Nadja, Erica och  flera av de flitiga duktiga ridinstruktörerna.
Saknar er.
Jörgen