Vilken hästvän skulle inte bli illa berörd av detta sorgliga människoöde. För att inte tala om de tre ardennerhästarnas beklagliga slutfas.

Jag såg Tv programmet som SVT visade nyligen om den sista striden. Bland tittarna var det nog inte många som förblev oberörda. Många tårar fälldes helt säkert hemma i stugorna.



Kort om  Hästmannen.  Även kallad Stig-Anders. En skäggig, långhårig och på dialekt mumlande ensling som blev media-maskot för några år sedan. Likt en  Robinson Crusoe i de småländska skogarna levde han som om de senaste hundra åren inte hade passerat: I samklang med flora och fauna, brukandes jorden med hjälp av sina stora arbetshästar, som han kallade ”flickera”.


Mannen med slokhatt, yvigt skägg och bred småländska har gjort det igen;

Stig-Anders Svensson och hans älskade hästar Sally, Linda och Mona har

klampat rakt in i svenska folkets hjärtan.

Och på sociala medier har kommentarerna strömmat in. Mycket kärlek,

upprördhet och ilska mot ”myndigheten”. Men även kritik mot för många

obesvarade frågor och brist på opartiskhet.

Jag såg filmen på tv i går och ville gråta. Vi enkla små människor har inte

mycket att sätta emot det som myndigheterna med okänslig stelbenthet bestämt.

Hoppas det blir ett annat beslut i Europadomstolen, dit ärendet kommer om jag hörde rätt.

Prestige, oförmåga att se andra omständigheter som påverkar rättsläget,

stelbenthet. Där tror jag det ligger. Och den här mannen trasades sönder av myndigheten.

”Fruktansvärt handlat av myndigheter. Tyvärr händer det alltför ofta.

På Facebook finns en sida, en fanclub som diskuterar den bedrövliga historien:

https://www.facebook.com/groups/17681514285/


Hoppas vi inte har dylika myndigheter här på Åland.

Jag gråter med "Hästmannen"


Han lever nära naturen och djuren, och lever med eget självhushåll. Han verkar mitt i naturens sköte som en av de få som varken skadar eller överexploaterar sin miljö. Han är idag bygdens siste överlevande som har kunskaperna kvar att använda arbetshästar och därmed hålla dessa värdefulla historiska kunskaper vid liv. Utan att han själv klart formulerar det, har han genom sitt intuitiva livsval tagit ställning för allt levande. Speciellt för sina bästa vänner, de djupt älskade ”flickera, hans tre arbetshästar. Sally, Linda och Mona! De betyder verkligen allt för Stig-Anders, dels som vänner men också som de speciella arbetskamrater som ger livet mening och är förutsättningen för en utkomst som småbonde på det karga småländska höglandet. De är de sista inkörda ardennerhästarna inom ett rätt stort område och är vårt sista levande kulturarv, den sista sköra tråden bakåt i vår kultur och agrara historia. Han är värdefull. Utan att han själv uttalar det, så har han självklart tagit ställning för det liv han lever och mot det liv som flertalet andra lever.

Den politiska dimensionen i filmen utgår från Stig-Anders kamp mot maktfullkomliga tjänstemän och byråkrater som försöker ta hans djur från honom, och som därmed skulle hota hans verksamhet och liv. Stig-Anders är en humanist i ordets verkliga mening, som han många gånger på ett säkert retoriskt vis uttrycker. Ofta i kontrast och ackompanjerat till naturlyriska bilder av den mästerlige naturfotografen Peter Gerdehag. Denna gång delas regi med den välmeriterade dokumentärfilmsklipparen Tell Aulin, som återigen lagt filmens innehåll på plats och återskapat deras gemensamma och vid det här laget, välkända och unika konstnärliga utryck inom svensk dokumentärfilm.



1917 års bibel är favoriten där levnadsvisdomen flödar och skänker tröst och lindring. Stig-Anders har den bergfasta övertygelsen att kärleken är större än allt annat och att rättvisan som självklart härskar i världsalltet, alltid vinner på sikt. Frågan är dock om inte den Allsmäktige trots allt gjorde ett misstag och bortsåg från det svenska ämbetsmannaväldet som verkar leva sitt eget liv bortom lagar, paragrafer och sunt förnuft? Stig-Anders säger: ”Den Gud Älskar, den prövar han.”


--------------------------------------------------------------------------

 


ses